.

På grund av ett stort att-göra-berg (som fortfarande finns kvar) och sena nätter har bloggen legat lågt ett tag. Det senaste dynet har även jag legat lågt, och bara haft det skönt. Lever nämligen ett litet lyxliv på hotell med mor och far, medan bror min spelar SM-kval med ÅFF. Mamma och pappa fick idén att åka och kolla på matcherna här i Luleå och i samma veva, för en gång skull, bo på hotell och slappa. Jag var inte sen att hänga på. Nu har vi nyss bastat och jag börjar redan att längta efter hotellfrukosten som glädjande nog bara är en natt ifrån mig.

Så, nu vet ni att jag lever, och till och med mer än så. Adios för denna gång.

Idag har jag fått ytterligare ett gäng smyckesbesällningar. Jag har det jag gör några veckor framöver vill jag lova. Smycken, skolarbeten och julklappshandlande. Och allt med deadline jul. Måste försöka hinna med lite julmys också, annars vet jag att jag kommer att ångra mig typ dagen efter julafton. Hoppas verkligen jag hinner, för gud så det är mysigt med julmys!

Dagens stora plus: STRIKE! Efter att Linn och Pontus hade spelat på Kramm idag svängde familjerna in för att kolla läget på bowlinghallen och restaurangen, och satan, vad snyggt det var! Linn och jag kom snabbt fram till att det var sjukt mysigt att bara sitta där och snacka och småäta lite godsaker (vi blev nämligen bjudna på fika), så det var definifivt inte sista gången. Och framför allt: Nu hoppas jag verkligen att alla som bara gnäller på den här staden pallrar sig dit och drar nytta av Kramfors överlägset mysigaste restaurang. Bowla, käka, eller bara smådricka och umgås - göra vad man göra vill. Strike var kung. Nu är det upp till oss att se till att det bär sig.

Dagens stora minus: Har fått tillbaka febern och mitt huvud dunkar sönder. Kanske var det inte så smart att gå på skolan med feber och dunderförkylning förra veckan, och kanske var det heller inte så smart att gå ut i fredags när jag var på bättringsvägen? Äh, gjort är gjort, och det har väl hänt värre saker här i världen än att jag har sjuknat om.

Lägger matten åt sidan och beger mig ner till källaren för att tillverka lite smycken. Hoppas jag inte dör av köld där nere :O

Det gör så ont i mig, när jag ser att det gör ont i dig. Men jag är glad att du låter mig se. Glad att du låter mig finnas, när du behöver mig som mest.

Så här vill jag se dig. Lycklig. Jag kan inte göra det just nu, men snart.
Snart ler du från hjärtat igen, jag lovar dig.

(Foto: Amanda Andersson)

Här bland ruinerna
Bland torra salta tårar
Här bakom rullgardinerna
Och alla uteblivna vårar
Här under askan utav sönderbrända drömmar
Ska vi bygga nånting större
♥

Igår umgicks jag med Sandra. Bland annat så bastade vi, i tre timmar. Vi båda fick en mindre chock när vi gick ut ur bastun och insåg att klockan var 23:30. Det var nämligen inte riktigt vad vi hade tänkt oss, men gud så skönt vi hade! Och gud vad det är gott att äta satsumas i bastun. Tror vi drog i oss närmare 10 var nämligen. Och sist men inte minst - gud så härligt det var att basta med någon som inte håller på att dö och säger "åh, det här går inte, nu måste vi duscha" efter typ en kvart. Gud. Adjö.

Jag fortsätter på smyckestemat här i bloggen. Jag har nämligen suttit nere i min lilla verkstad från 18:00-03:00 idag/ikväll/inatt. De enda avbrotten har varit några små körningar inom lilla Kramfors. Gissa om jag har ont i ryggen? Gissa också om jag är glad över allt som har blivit gjort?

Nej, nu är det faktiskt hög tid att ge upp för idag. Det är redan ny dag, jag vet, men skitsamma. God natt!

En av anledningarna till det jag skrev i första inlägget efter uppehållet, att tiden inte räcker till, är att jag har börjat göra och sälja egna smycken. Började lite smått i somras och plötsligt hade jag 30 beställningar. Därefter fortsatte det att gå med en himla fart och jag tror faktiskt inte att jag har varit utan beställningar en enda vecka sedan dess. Nu har jag väl i alla fall typ fler än någonsin, eftersom det snart är jul. Därför säger jag nu adjö för denna stund. Smyckesverkstaden kallar.

Eller just ja! Igår såg jag Idol med familjen, Simone och Johanna. Tycker nog att rätt person fick lämna äventyret. Tycker dock inte att den andra som hängde löst hade et minsta där att göra. Linnea är grym, och inget annat!

Hoppas ni inte dog av chock. Här har det ju varit dött sedan i maj, menar jag. Många har sagt att jag borde börja blogga igen. Senast för några sekunder sedan fick jag höra att det var läge för ett inlägg. Hej Simone, här kommer ett!

Jag funderar fakiskt på att göra som folk har sagt, börja blogga igen. Problemet är bara att dygets 24 timmar inte riktigt är tillräckliga för mig och mitt liv just nu. Fast när jag tänker efter är det kanske värt den tid det tar? Hur kul är det liksom inte på en skala att gå tillbaka och läsa gamla inlägg? Och hur ska jag minnas mitt liv om tio år, om det inte på något sätt finns något kvar? Simone och jag msn-diskuterar just om det kanske inte är dags att försöka uppliva våra bloggar. Vi får se hur länge det varar, men ett försök är väl ändå inte för mycket begärt?

Jag är sjukt frånvarande just nu, jag vet.
Jag har sjukt mycket skolarbete att koncentrera mig på, nu vet ni också.

Jag har haft fullt upp den senaste tiden, som ni kanske förstått. Bland annat har jag varit på några trevliga fester, och från en av dom (den med röda mattan-tema) kommer inom kort lite bilder.

Imorgon drar jag, mina projektarbetsvänner och vår projekthandledare till Sundsvall (för tredje gången i projektet), för att inhandla en massa grejer till rummet som vi håller på att renovera på skolan. Mer om detta sedan! Nu: sova.

Jävla psykologi. God natt!!!

Idag drog jag, Elin, Melina och Sofie till Sundsvall en snabbis för att köpa några grejer till rummet som vi renoverar på skolan (projektarbetet). Det blev en väldigt speciell resa, med många knepiga inslag. Det roligaste var nog i alla fall när Melina får syn på en kille med gula arbetsbyxor (typ reflex, ni vet) på IKEA och säger: "Du, vart finns kundvagnarna?". Killen vänder sig då om mot oss och jag inser att han inte alls har sådana kläder som IKEA-personalen, och därmed är en vanlig kund. Jag brister ut i skratt men Melina tittar fortfarande på honom som om det här med kundvagnar vore hans grej, varpå han skrattar till och svarar "Ja, där borta där jag tog dom". Vi skrattar då ihjäl oss och förklarar för Melina att det var väldigt roligt att hon tilltalade en kund som om han var personal, bara för att han hade gula byxor. Allt var bara väldigt flamsigt kul just då. 

Mindre kul var det däremot när vi stod i kassan och höll på att betala. Då tappade jag nämligen min telefon i golvet och nu är den så stendöd som den kan bli. Min mobil är alltså paj, och jag sörjer en aning trots att den var rätt gammal och simpel. Jag trivdes i alla fall med den, och har heller inte lust att lägga pengar på någon ny. Dock är detta ett måste, som ni kanske förstår. Jävla golv.

I fredags fick jag (genom en kurs jag läser på skolan) chans att gå på en föreläsning som Mia Törnblom höll, och jag ångrar verkligen inte att jag klev upp 08:30 när jag egentligen hade sovmorgon till 13:00! Det handlade om självkänsla och självförtroende, med många inslag av humor (även om det kanske inte alla gånger var riktigt medvetet från Mias sida). Hon tog många exempel på hur folk förstör sitt eget "må-bra-konto" (som hon kallade det), och kände man inte igen sig i sig själv så kände man igen sig i någon annan.

Var också väldigt intressant att höra henne berätta om sitt liv. Från att vara högkriminell och nerknarkad till att stå och föreläsa och hjälpa andra att hantera sina liv - det kan man kalla livsresa!

En kvinna med en väldig berättele, många kloka tankar och mycket humor och engagemang!